Stockholms Operettensemble


 

MINNESKONSERT 19 SEP 2010 KL 15.00

 

Anne-Lie Kinnunen har avlidit ( 15 maj)
vilket medför att Stockholms Operettensemble

upphör med sin verksamhet.

 

 

ANNE-LIE KINNUNEN


Operettsångerskan och teaterchefen Anne-Lie Kinnunen, Sundbyberg, har avlidit i en ålder av 73 år.
Närmast sörjande är maken, konstnär Rudolf Schmidberger samt sonen, operasångare Michael Schmidberger.
Anne-Lie föddes i finska Kemi den 10 juli 1936 och kom som ungt krigsbarn till Värnamo.

Anne-Lie genomgick en gedigen sångutbildning vid Musikhögskolan och Kungliga Operaskolan i Stockholm. Sedan fortsatte hon med studier vid Akademie für Musik und darstellende Kunst och Operaskolan i Wien samt registudier i Wien hos professor Josef Witt.

Anne-Lie var engagerad vid olika teatrar i Österrike, Tyskland, Finland och Sverige.

Hon debuterade 1959 som Lisa i Grevinnan Mariza på Stora Teatern i Göteborg och fick sedan huvudrollerna i Csardasfurstinnan, Cirkusprinsessan och Glada Änkan.

 

Anne-Lie har sedan dess gestaltat ett 60-tal roller inom operett, musikal och opera.

Hon har medverkat i film-TV och radio och fick mottaga Dagens Nyheter På Stans guldkänga 1984 för sina kulturella insatser. Anne-Lie var grundare, konstnärlig och verksamhetsledare för Stockholms Operettensemble sedan starten 1979 och har med framgång regisserat de senaste uppsättningarna av Vita Hästen, Den Glada Änkan, Kiss me Kate, Tiggarstudenten, En Valsdröm, Sista Valsen, Wienerblod, Cirkusprinsessan, Csárdásfurstinnan, Fågelhandlaren, Viktorias Husar, Läderlappen och Grevinnan Mariza.

I filmerna Kejsaren (1979) och Klassfesten (2002) medverkade Anne-Lie i mindre roller.

Sista gången som Anne-Lie stod på scen var vid premiären av ”Minnenas Kavalkad” hösten 2009.

 

Alla somrar tillbringade Anne-Lie på Hallwylska Palatsets gård med Operett och Operakonserter. Även i år hade hon börjat att planera verksamheten för sommaren och även planer för operettkonserter under hösten på Boulevardteatern och Nybrokajen 11.

 

Telefonen är tyst

Efter att under många år nästan dagligen haft telefonsamtal med Anne-Lie om hjälp med marknadsföring, programförslag, kontakt med pressen, programproduktion, annonslayout, hemsida på internet, fotografering och stödföreningens verksamhet så är telefonen plötsligen tyst.

Anne-Lie var en stor idealist och öppen person och visste vad hon ville. Hon höll ihop en stor grupp sångare och musiker som tack vare henne hade arbetstillfällen. Anne-Lie såg till att behålla den klassiska stilen av operetten och fördömde alla nymodigheter. Vid de årliga julfesterna som anordnades för stödföreningen och Strauss-Sällskapens medlemmar var Anne-Lie både kallskänka, sångerska och organisatör.

 

Samtidigt som jag satt och lyssnade på en Operettkonsert i Austerlitz i Tjeckien gick operettens primadonna och eldsjäl ur tiden.

 

Ordförande Svenska Strauss-sällskapet

Vice ordförande Stockholms Operettensemble Stödförening

 

Leif Johannisson

 

 

Anne-Lie Kinnunen


Operettsångerskan och teater­chefen Anne-Lie Kinnunen, Sundbyberg, har avlidit i en ålder av 73 år. Närmast sörj­ande är maken, konstnär Rudolf Schmidberger, samt sonen, operasångare Michael Schmidberger, vänner och kollegor.

Anne-Lie föddes i finska Kemi 1936. Hon kom till Värnamo som ung och arbetade i skiv­affären som sålde Elvisplattor, men Anne-Lies hjärta klappa­de i trefjärdedelstakt. På Aka­demien i Stockholm och Wien studerade hon sång, när stu­diekamraten Rudolf friade.

Sonen Michael fick även han vokal talang.

Anne-Lie debuterade 1959 som Lisa i Grevinnan Mariza på Stora Teatern i Göteborg och blev sen Csardasfurstinnan, Cirkusprinsessan och Glada Änkan med hela Sverige. 1979 grundades Stockholms Operettensemble med uppgift att bevara den klassiska operetten, vilket Anne-Lie gjorde med den äran. I 30 år ledde hon det turnerande säll­skapet, där Jarlateatern och Boulevardteatern i Stockholm blev hemmascener och hon skapade arbete för en fyrtio-hövdad yrkeskår under varje säsong.

Hallwylska palatsets sommar­kavalkader hade Anne-Lie som primus motor i ur och skur. Hon vägrade modernisera operettgenren med fekalt sex­uella och feministiskt anakro-nistiska inslag. Anne-Lie hade äkta finsk sisu på och bakom scenen med en osviklig yrkes­disciplin och publiklojalitet.

Hennes stora kulturgärning - ofta i ett tufft ekonomiskt klimat - skedde under alla år utan offentlig finansiering. Som hos varje sann teaterdirektör mulnade hennes humör något runt den 25:e i varje månad, då det var dags för löneutbetalning, men mun­terheten återkom. Man gick fram till fru teaterdirektören i turnébussen och inkasserade sitt gage kontant.

Med en enorm repertoarkän­nedom behärskade hon mäng­der av roller och sångtexter. Hon tog sitt uppdrag på stort allvar, men kunde även se med humor på sin primadonne­roll.

Teatersverige kommer att för evigt minnas en Operettens och Wienervalsernas drott­ning. Bestämd, beslutsam och stundtals barsk. Men alltid rättvis, rak och rättfram. Vad händer nu med den klassiska operetten i Sverige, när eld­själen har slocknat?

 

MATTIAS ENN

estradör och sångare

 

Anne-Lie Kinnunen

Anne-Lie Kinnunen har som tidigare meddelats avlidit i en ålder av 74 år.

Lördagen den 15 maj tystnade en av våra stora eldsjälar för operettens fortlevnad i Sverige, Anne-Lie Kinnunen. Utrustad med någonting som vi i Sverige närmast kallar för finsk sisu utkämpade hon en Davids kamp mot Goliat, inte bara för att hålla operetten vid liv utan lika mycket en kamp för sin hälsa.

Hon föddes 1936 i Kemi i Finland. Vid 13 års ålder fick hon tbc, men tillfrisknade och följde efter föräldrarnas skilsmässa med sin mor till Värnamo i Småland där modern gifte om sig.

Anne-Lie Kinnunen utbildade sig hos sångpedagogen Anna-Carolina Edholmer. Hon gjorde framsteg och vann en sångtävling i Värnamo för unga talanger vilket öppnade vägen för medverkan i det omåttligt populära tv-programmet ”Stora famnen” 1959 och debut på Stora teatern i Göteborg i operetten ”Grevinnan Mariza”.

Hon insåg dock att hennes sångteknik inte var färdig och styrde kosan mot Stockholm och Operahögskolan.

I mitten av 60-talet reste hon till Wien och studerade sång och regi vid Opernschule. I denna romantiska stad väntade även kärleken, den blivade maken Rudi Schmidberger, då sångstuderande i basfacket. Paret gifte sig och sonen Michael föddes 1967. Han är i dag en av våra yngre lovande bassångare.
I slutet av 60-talet kom familjen till Sverige.

Vid en utsåld operettkonsert på Jarlateatern i Stockholm frågade Anne-Lie Kinnunen publiken om de ville att hon ska starta ett operettsällskap. Publiken vrålade ”Jaaa”, och därmed var Stockholms operettensemble född.
Med sin okuvliga energi och sin kärlek till operettens odödliga musik sätter hon i gång och får genast sångare som Rolf Björling, Ann-Charlotte Björling, Berith Bohm med flera att ge glans åt föreställningarna.

Som primadonna gjorde Anne-Lie Kinnunen sitt bästa för att ge liv åt alltifrån ”Glada änkan” till ”Kiss me Kate”.
Eftersom de flesta sponsorer i dag lider av politisk korrekthet och i sin enfald inte tror att denna konstform är ”inne” har Kinnunen fått kämpa med makthavare och kulturpersonligheter (som aldrig besökte hennes föreställningar) och med knappa medel fått förlita sig på biljett-intäkter.
Jag hoppas innerligt att hennes publik och hejarklack (som jag själv tillhör) ska minnas hennes oförtröttliga kamp. Det finns flera hundra kunniga sångare i Stockholms operettensemble som med kraft kan fortsätta hennes arbete.

Jag kommer att stödja dessa.

Siv Wennberg hovsångerska

 

 

Annelie Kinnunen


 

Annelie Kinnunen har gått bort vid 73 års ålder. Hon är saknad förutom av sin man Rudi Schmidberger och sonen Michael Schmidberger av en stor och hängiven operettpublik i Sverige.

Annelie var utbildad vid Musikaliska akademien och Operahögskolan i Stockholm samt Operaskolan i Wien där hon också träffade sin man. Hon grundade tillsammans med fyra andra operettentu­siaster Stockholms operett­ensemble 1979 och var verksam ända in i det sista som ensemblens ordförande och eldsjäl.

I ett trettiotal somrar gav Annelie och hennes operett­ensemble mycket uppskatta­de operett- och operaföre­ställningar på Hallwylska museets innergård och blev som en institution på muse­et. Det var alltid ett säkert tecken på att sommaren var på väg när vi började höra hur ariorna repeterades ute på gården. Föreställningarna lockade sommar efter sommar en trogen publik som bänkade sig framför scenen under en bar himmel. Regniga somrar kunde förstöra flera kvällar och ibland var Annelie tvungen att ställa in i sista minuten. Det måste ha varit nervöst och ansträngande att vara teaterdirektör under så­dana omständigheter som inte gick att påverka, men hon var trots detta alltid lika entusiastisk och positiv. Det är en bragd att hon utan stör­re bidrag eller sponsorer kunde driva en så omfattande verksamhet som Stock­holms operettensemble hade från år till år.

Vi på Hallwylska museet minns också Annelies omtan­ke om oss i personalen - varje sommarsäsong avslutades med en gemensam fikastund då Annelie kom med en eller flera frukttårtor till persona­len. Vi kommer att sakna hen­ne, hennes härliga rättfram­ma humor och den energi som hon alltid utstrålade.

HELI HAAPASALO

museichef, Hallwylska museet

 

Suuri taiteilija on poissa

 

Anne-Lie Kinnunen Pihtipu­taan tyttö menehtyi pitkälli­seen sairauteen. Hän olisi täyttänyt kesäkuussa 74 vuot­ta. Sairaudestaan huolimatta hän valmisteli viimeiseen asti kesän operettiesitystä. Tarkoi­tus oli tuoda yleisölle 20 uutta esitystä Tukholman Hallwyllskan palatsin pihalle.

Anne-Lie Kinnunen syntyi Kemissä, mistä vanhempien erottua hän päätyi sodan kyn­nyksellä isän vanhempien hoiviin Pihtiputaalle. Sa­massa Kinnusten katraassa kasvoi Jorma, Anne-Lien serkku, josta myöhemmin tuli keihäänheiton maail­manmestari. Silloin vielä Anneliksi kutsuttu tyttönen kävi ensin kyläkoulua ja siir­tyi sitten viikoiksi Viitasaarel­le oppikouluun.

Kymmenvuotiaana hänelläoli ensiesiintyminen. Se ta­pahtui lavatansseissa.  Hänjoutui laulamaan Liljanku­kan moneen kertaan yleisön sitä vaatiessa. Annelin isä oli tunnettu kansanpelimanni.

Elämä ei kuitenkaan jatku­nut kovin ruusuisena, ei sel­laisena, jollaista iloa ja läm­pöä toisille tuovana taiteilija­na hän tuli tunnetuksi. Oppikoululainen sairastui tuber­kuloosiin ja kaksi vuotta ku­lui keuhkotautiparantolassa, mistä hän pahimmasta toi­vuttuaan muutti äitinsä luo Värnamohon. Siellä hän pääsi levykauppaan töihin ja alkoi ottaa laulutunteja.

Musikaaliura urkeni siitä, kun hän voitti De okändas revy- ja laulukilpailun vuonna 1957. Siitä seurasi kiinnitys Göteborgin Suureen teatte­riin ja esiintymisiä televisios­sa. Unelma musiikkiteatte­rin ohjaamisesta oli herän­nyt. Sitä varten hän opiskeli ensin Tukholman ooppera-koulussa ja sitten Wienissä operetin mekassa. Itävallasta mukana Ruotsiin tuli avio­mies ja kohta pieni poika, ny­kyisin oopperalaulaja.

70-luku tiesi ohjaaja-artis­artis­tille huimaa menoa. Hän matkusti ympäri Ruotsia pe­rustamansa Libertas-ryhmän kanssa, jossa artisteja oli yhdeksästä maasta. Ryhmän esityksetkoostuivat lauluista, runoista ja tansseista.

Elämäntehtävänsä hän te­ki Tukholman operettiseurueessa, jonka hän perusti vuonna 1979. Se syntyi 200 tukijäsenen turvin ja työllisti 30 vuoden aikana satoja laulajia ja näyttelijöitä, joita hän oh­jasi ja opetti. Omissa rooleis­saan hän tuli erityisen rakas­tetuksi Kreivitär Marizana ja pääosassa Iloisessa leskessä ja Viimeisessä valssissa. Ruot­sin ainoana perinteisenä operettiseurueena hänen silmäteränsä kiersi joka talvikau­della ympäri maata.

Anne-Lie Kinnunen oli monilahjakkuus taiteilijana. Hän oli laulaja, näyttelijä, ohjaaja ja taisi tanssia. Lisäksi hän osasi organisoida. Ne jot­ka tunsivat hänet läheltä, muistavat hänet avuliaana, humoristisena ja lämpimänä ihmisenä, jolta ei puuttunut temperamenttia. Hän oli yh­tä kaikki iloinen, sinnikäs ja ennen kaikkea urhoollinen taiteen tekijä, yksi suurista suomalaisista Ruotsissa.

Melkein Puttaan

naapurista

MARJA SIEKKINEN

Routsin Suomalainen

 

 


   

 

Hem

 

 

 

 

Uppdaterad
2010-08
-06